Ett
"Alla killar är idioter, utgå alltid från det, och sen kan du välja själv vem som är värd det och inte."
För är det inte sant, vi alla är väl idioter? Vi alla gör misstagen, känner smärtan, gråter floder och börjar om. Vi bygger murar som är alldeles för höga, eller ännu värre, för låga. Krossade hjärtan och enorma svek. Vissa är värda det, andra är bara inte det. Det handlar om valen vi gör, åt vilket håll vi ska gå och vad som är rätt och fel. Vad är värt det och vad är inte?
Smärtan av att sitta där på golvet, tårarna rinnande ner för kinderna, och huvudet ner lutandes i dina händer. Var det värt det? Ropen efter hans namn, och längtan efter något som aldrig kommer. Efter ett tag känns det inte ens, lite mindre varje dag. Bit för bit försvinner allt det jobbiga. vart? Det vet bara du, en svart punkt gömd inuti ditt huvud. Det var inte värt det. För allting händer väl av en anledning? Är ni menade för varandra, ja då är ni det. Självklart kommer ni bråka, det kommer vara svårt. Men då är det värt det, det känns i hela kroppen. Man är inte alltid kär i ett förhållande, det är det första vi måste lära oss. Man är inte alltid kär.
Självklart är alla killar änglar "at first sight", Kärleken gör en blind, jag förstår verkligen vad det betyder nu. Men tro mig, han är ingen ängel, han är inte perfekt. Ingen är perfekt. Nu är inte det jag försöker säga att alla killar är totala idioter, och att ni absolut inte ska lita på någon. Men det finns en grund, det finns något bakom skalet, och innan du springer iväg och blir sårad (förmodligen igen) tänk till, är det värt det?
Alla killar är idioter, utgå alltid från det, och sen kan du välja själv vem som är värd det och inte.