SEX
Det var min födelsedag i fredags. Ett endast litet sms hade gjort skillnad, det hade betytt så mycket.
Jag fick sms från hans mamma, hans bästa vän, och andra som jag aldrig trodde skulle gratta. Men det grattis som faktiskt skulle betyda någon, kom aldrig. Har han glömt bort mig, eller valde han att inte skriva? Är han så kall. Hur kan man vara så blind egentligen, jag saknar honom enromt. Vilken idiot man är. Vilken idiot HAN är.
Jag har svårt att bestämma mig, vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Vill jag träffa någon ny, ha ett förhållande? Vill jag prova på och känna efter hur singel livet verkligen känns. Jag har träffat en kille. En otroligt fin kille som betyder enormt mycket, han är allt man kan önska sig, verkligen. Det finns inga fel.
Men jag ser fel, han är inte "han". Det äter upp mig innifrån. Försöker innbilla mig att jag verkligen tycker om den här killen, att jag bara fjantar mig. Men jag känner inte på samma sätt, jag älskar inte honom. Det går inte att ersätta den kärleken jag faktsikt kände innan, det är omöjligt. Huvudet säger ja, men hjärtat säger nej. Tankarna säger kanske. Tårarna skriker välj någongång. Jag är så trött på det här, trött på mig själv och på allt annat runt om kring mig. Hur kan det vara så svårt? Hur kan en människa förvandlas från en prins till ett monster?
Prins.. det var just det. Min prins. Hur kan man glömma det, eller rättare sagt, hur kan man dölja det? Varje steg jag tar känns som flera steg ifrån det som en gång gjort mig lycklig. Vill kunna gå tillbaka till den tiden då det var du och jag. Minns exakt vad som hände för ett år sedan, vad jag kände vad vi gjorde. Min födelsedag var så himla bra, och tårtan som du hade gjort. åh. den var så fin, även om den inte var ätbar. Jag saknar allt med oss. Man säger att man ska längta inte sakna. Men vad gör man när det inte finns något att längta till.
Jag vill inte minnas, men jag vill inte heller glömma. Jag vill förlåta, men jag kan inte heller sluta gråta.