mydear.blogg.se

Det var min födelsedag i fredags. Ett endast litet sms hade gjort skillnad, det hade betytt så mycket. 

Jag fick sms från hans mamma, hans bästa vän, och andra som jag aldrig trodde skulle gratta. Men det grattis som faktiskt skulle betyda någon, kom aldrig. Har han glömt bort mig, eller valde han att inte skriva? Är han så kall. Hur kan man vara så blind egentligen, jag saknar honom enromt. Vilken idiot man är. Vilken idiot HAN är. 

 

Jag har svårt att bestämma mig, vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Vill jag träffa någon ny, ha ett förhållande? Vill jag prova på och känna efter hur singel livet verkligen känns. Jag har träffat en kille. En otroligt fin kille som betyder enormt mycket, han är allt man kan önska sig, verkligen. Det finns inga fel. 

 

Men jag ser fel, han är inte "han". Det äter upp mig innifrån. Försöker innbilla mig att jag verkligen tycker om den här killen, att jag bara fjantar mig. Men jag känner inte på samma sätt, jag älskar inte honom. Det går inte att ersätta den kärleken jag faktsikt kände innan, det är omöjligt. Huvudet säger ja, men hjärtat säger nej. Tankarna säger kanske. Tårarna skriker välj någongång. Jag är så trött på det här, trött på mig själv och på allt annat runt om kring mig. Hur kan det vara så svårt? Hur kan en människa förvandlas från en prins till ett monster? 

 

Prins.. det var just det. Min prins. Hur kan man glömma det, eller rättare sagt, hur kan man dölja det? Varje steg jag tar känns som flera steg ifrån det som en gång gjort mig lycklig. Vill kunna gå tillbaka till den tiden då det var du och jag. Minns exakt vad som hände för ett år sedan, vad jag kände vad vi gjorde. Min födelsedag var så himla bra, och tårtan som du hade gjort. åh. den var så fin, även om den inte var ätbar. Jag saknar allt med oss. Man säger att man ska längta inte sakna. Men vad gör man när det inte finns något att längta till. 

 

Jag vill inte minnas, men jag vill inte heller glömma. Jag vill förlåta, men jag kan inte heller sluta gråta. 

 

I

Two Hearts One Love

Han är svår att förklara, det går inte att beskriva de känslor jag känner i hans närhet. Hans leende gör mig knäsvag. Den passion och kärlek vi har mellan oss är ett av sitt slag. Som i en film träffades vi, han såg mig och jag såg honom. Om kärlek vid första ögonkastet existerar, skulle det vara en ganska bra beskrivning på vår början. Han var ett mirakel, min dröm i alla lägen. Kärlek är medicin som botar sjukdomen ensamhet.  Vilket var precis vad jag led av. Han blev min drog, mitt beroende. Ett av sitt slag, i högsta grad.

”Vill du ses?” Det är Klart jag vill. Vi träffas hemma hos honom, i en ganska så stor lägenhet. Det känns som att vi känt varandra sen så länge vi kan minnas, men ändå är vi pirriga som små barn. För vi har ju faktiskt bara känt varandra sen igår. Jag kliver ur bilen och och ser den man som redan förändrat min syn på livet, som att en helt ny värld öppnat sig. Kramen jag får är fylld med värme och kärlek. Det känns otroligt bra och nervositeten lugnar ner sig för en liten stund. Väl uppe i lägenheten visar han mig runt, ”här bor jag”. Den är inredd i svart och vitt, ganska snyggt faktiskt. Klass och stil. Jag slår mig ner i vardagsrummet, i en ganska så stor soffa och där spenderar vi resten av kvällen. Vi köper hem thaimat, spelar tv-spel, vi tar lära känna varandra till en helt ny nivå. Timmen innan tolvslaget tar han fram gitarren, musiken han spelar är det vackraste jag hört. Den talangen, passionen. Han manliga händer rör sig över strängarna som om de aldrig gjort någon annat, en våg av känslor väller över mig, ett pirr jag aldrig känt förut. Det pirrar från topp till tå, en rysning starkare än de havsströmmar som tagit näras liv. Kärlek är starkare än döden.

 

II

Whatever Makes You Sleep at Night

Jag smälter in i hans famn och tiden stannar. Han rör vid mig och jag känner hur en främmande känsla skriker inifrån. Jag tappar all min balans, han har kontrollen. Hans läppar kysser mig i nacken, längst halsen. Det finns inget stopp. Jag vill att våra läppar ska mötas, men även om han är en centimeter ifrån känns det som en evighet bort. Ett begär jag inte kan behärska, jag ålar mig och söker bekräftelse. Inget mer än kyssar på min bleka hud. Min orörda, oskyldiga kropp känns helt plötsligt uppmärksammad, någon ser mig, någon rör mig. Han står bakom mig, mitt hjärta pulserar. Hans händer följer mina kroppsformer, från axlarna och ner mot höfterna. Mjuka rörelser masserar mina svaga punkter.  Fingrarna hamnar innanför min tröja, upp längst min mage och ner mot min troskant. Han greppar tag runt min midja och med en hastig rörelse står vi nu öga mot öga. Hans mörka blick förtrollar mig, och pulsen från mitt hjärta dunkar i takt med en plats jag inte trodde hade puls. Tankarna är svåra att styra, jag vet inte hur man hanterar de känslor som strömmar genom min kropp. Hans dominanta kroppsspråk får mig att falla, vi hamnar bland fluffiga kuddar och mjuka lakan. Jag släpper mina hämningar, låter någon annan ta över min kropp. Upphetsad och nyfiken, och på något sätt känns det naturligt. Han tar på mig, rör mig längst innerlåret. Ska jag låta honom, är det här vad jag vill? Bland lakan och heta kyssar, det är klart jag vill. Hans fingrar rör sig mot min orörda blomma.  Fortfarande ingen kyss, fortfarande ingen bekräftelse, osäker och nervös. Hans fingrar smeker mig. Jag vill blomma ut, jag vill känna helhet. Jag vill bli ett med en annan.

Hans kropp emot min, hans läppar tätt intill, äntligen. En kyss och jag är hans, en kyss närmare bekräftelse. En kyss och ingenting annat betyder något. Lär mig vad livet innebär, hur det känns att vara älskad. Att älska. Jag är din om du vill ha mig, lär mig hur man lever livet. Två pulser i takt med varandra. En öppen blomma, två kroppar i en. Du och jag tillsammans. Jag känner mig hel igen.

III

To The Moon and Back

Kärlek är medicin som botar sjukdomen ensamhet. Vilket var precis vad jag led av. Han är min drog, mitt beroende. Ett av sitt slag, i högsta grad.

-To the moon and back, and over, and over, again.

 

Ja, livet utan honom är annorlunda. Det går inte att komma ifrån det. Det är skillnad, det är svårare. 

Kännslan av att du är vackrast i världen även om du absolut inte är det, är borta. Du är nu ful och äcklig, även om du absolut inte är det. Du sover helt plötsligt själv, varje dag, du vaknar upp, ensam, varje morgon. Du fryser mer än du brukar, för värmen är inte kvar. Du gråter, för allt och ingenting, för det som höll ihop dig är helt plötsligt det som sårar dig. Den du alltid lutat dig mot, din klippa, borta. Den du har berättat allt för, delat allt med, nope, ingen där heller. Du är helt plötsligt ensam. Från allt, till ingenting. 

 

Det är tufft, i dom stunder du inser det. När man känner skillnaden, på nu och då. Helt plötsligt måste du göra saker annorlunda. Favoritställen har tappat färg och dina favorit låtar låter inte likadant. Jag önskar inte min värsta fiende det här. Det gör så. jävla. ont. 

Mina skratt slutar i tårar, för varje skratt påminner mig om att jag egentligen inte är lycklig, jag har inte dig.

Någonstans förvandlas mina tårar till slag, för varje tår påminner mig om hur sårad jag är, hur ont det gör. 

Mina knogar gråter med mig, blod. och ja, det känns otroligt patetiskt, men i just det läget, när jag knyter mina nävar och med all min kraft slår rakt in i väggen. Då känns det bra. I några sekunder släpper smärtan i hjärtat, jag känner inte längre tårarna, det finns bara jag, och en patetisk vägg. 

 

Jag saknar den du var, för jag vet inte vem du är längre. Vem fan är du. 

För mig är du allt och ingenting, ett slag i väggen eller två. 

En viskning på natten, flera tårar om dagen.

"Alla killar är idioter, utgå alltid från det, och sen kan du välja själv vem som är värd det och inte."

 

För är det inte sant, vi alla är väl idioter? Vi alla gör misstagen, känner smärtan, gråter floder och börjar om. Vi bygger murar som är alldeles för höga, eller ännu värre, för låga. Krossade hjärtan och enorma svek. Vissa är värda det, andra är bara inte det. Det handlar om valen vi gör, åt vilket håll vi ska gå och vad som är rätt och fel. Vad är värt det och vad är inte? 

 

Smärtan av att sitta där på golvet, tårarna rinnande ner för kinderna, och huvudet ner lutandes i dina händer. Var det värt det? Ropen efter hans namn, och längtan efter något som aldrig kommer. Efter ett tag känns det inte ens, lite mindre varje dag. Bit för bit försvinner allt det jobbiga. vart? Det vet bara du, en svart punkt gömd inuti ditt huvud. Det var inte värt det. För allting händer väl av en anledning? Är ni menade för varandra, ja då är ni det. Självklart kommer ni bråka, det kommer vara svårt. Men då är det värt det, det känns i hela kroppen. Man är inte alltid kär i ett förhållande, det är det första vi måste lära oss. Man är inte alltid kär.

 

Självklart är alla killar änglar "at first sight", Kärleken gör en blind, jag förstår verkligen vad det betyder nu. Men tro mig, han är ingen ängel, han är inte perfekt. Ingen är perfekt. Nu är inte det jag försöker säga att alla killar är totala idioter, och att ni absolut inte ska lita på någon. Men det finns en grund, det finns något bakom skalet, och innan du springer iväg och blir sårad (förmodligen igen) tänk till, är det värt det?

 

Alla killar är idioter, utgå alltid från det, och sen kan du välja själv vem som är värd det och inte.